Sophie

LYCKA
Ni har läst det här va?

Kan ni förstå vilken lycka vi kände igår när Stoffe lyckades rädda bilderna?! ÅÅÅH!
Däremot ska vi prova ett par andra program, det är fortfarande en bild som inte vill visa sig och så ser ni ju den fula loggan vi fick på köpet.

MEN ÅÅÅÅH VILKEN LYCKA!!

Här är jag, 7januari med värkar och en knapp som jag skulle trycka på så fort jag kände den lilla söta röra sig i magen.

Här har jag precis fått ryggmärgsbedövning!

Blivande pappan & mamman.

En alldeles nykläckt Nowalie ♥

 

Tiden EFTER förlossningen
De här kommer jag ihåg va de tråkigaste att läsa om hos alla, de skrev liksom bara om graviditeten och förlossningen. INGENTING om hur det vart efter förlossningen.

Hela livet är ju förändrat efter en förlossning, vissa har ont, vissa blev akut opererade, vissa får depression etc.. Men framförallt, man har ett litet liv att ta hand om.

Så jag tänkte skriva lite om hur min kropp och mitt liv är efter förlossningen.



Som jag skrev i min förlossningsberättelse så gick jag upp och kissade och duschade direkt efter hon kommit ut.
Som alla sagt till mig - så kunde man knappt kissa eller duscha för att de sved och gjorde så himla ont.

JAG hade inte alls ont, de gick alla tiders att kissa och att duscha. Det sved inte alls, jag var bara lite öm. Kanske inte så konstigt när ett huvud på 36cm i omkrets kommit ut från härligheten :)

Det blöder. Mycket. Mer än mens. Man får ha sjukt stora bindor på sig. Jävligt obehagliga, skulle hellre ha blöja på mig tror jag.

Vi var ju kvar till på lördagen på em pga tidig vattenavgång (hon föddes fredag morgon/natt & vattnet gick 1dygn innan), första natten var bokstavligen hemsk. Vi sov max 30minuter var..
Amningen var hemsk. Jag fick inte den hjälp jag ville ha från början så hon låg för långt bort från mig och sög därför sönder mina bröstvårtor, jag fick sår på dom så de gjorde sjukt ont.
Jag grät första natten för att jag inte ville amma, så ont gjorde de..

Hemsk känsla att inte vilja ge sitt barn mat..

Tiden på BB var hur långtråkig som helst, vi sov om vartannat, tog ett varv i korridoren, sov, pratade, tog ett varv igen.. Trodde inte alls att BB skulle vara som det var, jag trodde att barnmorskorna skulle komma in regelbundet och kika hur det gick osv men de kom bara när man bad dem om det.. Knappt då..

En sak som vi uppmärksammade under tiden vi var där var att ALLA andra tjejer gick med benen 1m isär, hade blod på kläderna och man såg hur ont de hade. Medan jag skuttade runt där som jag inte fött barn bara någon timme innan.
De var väldigt underligt att känna som jag gjorde under tiden vi var där.. De kändes liksom inte verkligt, som att jag inte ens fött barn. Jag hade ju inte alls ont och var som innan!

En timme ungefär innan vi åkte hem så kom det in en urgullig tant och pratade lite med oss om hemgång osv, jag frågade om hon kunde hjälpa mig med amningen och det gjorde hon.
Hon räddade min amning!

På hemvägen sprang jag in på Babyland och köpte amningsnappar - som små nappar som man sätter över bröstvårtorna för att skydda dem om man har sår osv..


Jag slutade med de gigantiska bindorna en dag efter att vi kom hem, då hade blödandet avtagit rejält så det räckte med att använda nattbindor istället.
Amningen gick lättare och lättare för varje dag som gick och bara efter någon dag så slutade jag använda amningsnappen. Såren var läkta och vi hade kommit igång med amning jätte bra :)

Nu, 11dagar efter vår dotters födsel så är jag helt återställd.

Där nere är jag inte öm, jag är inte slapp, jag ser ut precis som innan, jag har lite avslag kvar (behöver bara ha en normal binda, precis som vid vanlig mens men mycket mindre).

Mina bröst är lite större än innan, känner mig som en kossa :D Det bara forsar mjölk ur tuttarna, haha..

Min mage är nästan som innan. Jag har gått ner alla kilon jag gick upp.
Jag får på mig mina vanliga kläder. Det bästa av allt är att jag kan knäppa byxorna :D

Allt jag läst om innan är inte ens i närheten av hur jag är och känner nu efter förlossningen.
Jag läste det värsta typ, alla har haft så himla ont, inte kunnat gå, inte orkat ha hem folk, bara legat i sängen/soffan, inte gått ner alla kilon de gått upp, haft jobbigt med amning hur länge som helst osv..

Jag är lyckligt lottad tror jag..




Livet med en liten söt är helt sjukt annorlunda. Hon är med överallt, man kan inte bara springa ut en snabbis, man kan inte skjuta på att göra saker såsom byta blöja, ge mat osv.. Hon är en del av oss, som vi har hand om, föralltid.

Det fungerar väldigt bra
. Jag är förvånad att det funkar så bra som det gör. Vi börjar känna igen hennes olika läten, när hon vill ha mat eller när hon vill ha ny blöja eller när hon bara vill ha närhet.

Hon har börjat "prata" mycket mer nu än för ett par dagar sen. Hon knorrar, är kittlig som få, hon kissar när man håller upp benen mot magen, hon har sin snuttefilt som hon ibland inte alls vill släppa..

Jag skulle inte byta bort det mot någonting.

Kristoffer och jag har kommit varandra närmre också, allting känns så självklart, de känns så mycket bättre. Vi har gått igenom det finaste man kan gå igenom tillsammans. Utan honom hade jag aldrig någonsin klarat av förlossningen, han var mer stöd än vad jag trott han skulle vara. Jag älskar dig

Förlossningsberättelse
7januari kl 2.45 gick vattnet (2dagar innan gick slemproppen) och jag ringde till förlossningen som bad mig vänta på värkar. Jag kunde ju knappast somna om då så jag gick upp, satte mig vid datorn. 3.30 började jag få en del värkar, inte så kraftiga men väldigt täta. Tog en dusch i hopp om att det skulle gå över men de hjälpte inte.
Runt kl 6.00 kunde jag somna om men vaknade igen vid 8 på morgonen..

Fick en tid för bedömning 10.30 där de konstaterade att förlossningen hade påbörjats men vi blev hemskickade för att invänta starkare värkar.

Jag var ut till stallet med mamma, mockade och gjorde höpåsar, pysslade lite med Verner. Vid varje värk stannade jag upp, viftade lite med armarna och mockade vidare, haha!

Vid 13.30 hade jag fler och starkare värkar, väldigt täta (3-4min mellanrum) men ganska korta så det gick att vara kvar hemma.
Mamma åkte hem och vid 17 började värkarna kännas mer och mer. Stod ut en timme innan jag ringde och de hörde att jag knappt kunde prata så de bad oss komma in.

Vi var på förlossningen klockan 18 ungefär. Bilresan dit var förmodligen den längsta ever! Jag hade så himla ont i ryggen, det kändes som att den skulle gå av vilken sekund som helst.

Fick komma in på ett undersökningsrum och vart uppkopplad med ctg-apparaten en stund, höll på dö av ryggont. Jag trodde att värkar skulle kännas mest i magen men de kändes nästan bara i svanken.

Jag fick prova en tens-apparat för att försöka lindra smärtan i ryggen,  tyckte mest de va obehagligt men hade på den iaf.
Barnmorskan kollade hur mycket öppen jag var, 1.5cm. Majgäääd sa jag, de här kommer ta år och dar ju. Jag trodde lätt jag var öppen typ 6cm iaf..


Efter en liten stund fick vi iaf ett eget rum, värkarna var starkare men tydligen inte tillräckligt. Jag var tvungen att trycka på "nödsignal"-knappen för att ryggen gjorde så sjukt ont. Jag trodde jag skulle svimma ett antal gånger.

De frågade om jag ville ha några sprutor i ryggen, jag förstod ingenting men sa "hjälper det så tar jag de lätt!" de gick en liten stund och 2barnmorskor kom och jag fick stå och hänga på gåstolen medan de skulle sticka mig, samtidigt i svanken. Det var något konstigt vatten som skulle sprutas in.

Det var bland det värsta jag varit med om! De gjorde så jäääävla ont, det rekommenderar jag inte!! Det kändes som ett helt getingbo satt kvar i ryggen på mig i 5min. Fyfan, de hjälpte inte ens så nej, det var ingen höjdare.

Vi fick ligga på vårat rum ett tag och jag kämpade igenom alla värkar, de kom så jäkla tätt (2minuters mellanrum) så jag fick ingen luft.. De vart liksom ingen vila mellan värkarna som alla säger att man har.

Efter ett par timmar så kollade de hur öppen jag var, hade det inte hänt något märkbart så skulle jag få något att sova på. Men jag hade öppnat mig till 5cm så vi fick komma in på förlossningsrummet, de lämnade oss själva en stund och jag grät av smärtan. Värkarna var det värsta av allt helt klart!

Jag sa att jag måste ha ryggmärgsbedövning NU, jag klarar inte mer, så hon ringde på narkosläkaren och på honom fick vi vänta hur länge som helst!
Kändes som en hel evighet, 2timmars väntan på en jäkla läkare.

Jag använde lustgasen i hopp om att smärtan skulle försvinna, smärtan försvann inte. Det var mest jag som försvann! Det var rätt skönt att ha något annat att tänka på, man var tvungen att tänka så mycket på när värken kom och hinna andas in innan den började så lustgasen skulle hjälpa. Så tänka på annat var skönt!

De kollade hur öppen jag var igen och då var jag öppen 6-7cm.
Narkosläkaren kom och jag fick äntligen ryggmärgsbedövningen, GUUULD! Det var det skönaste jag varit med om. Äntligen fick jag andas och lugna ner mig, jag låg t o m och skrattade lite då och då.

Läkaren frågade Stoffe om jag varit mycket aktiv under graviditeten och Stoffe berättade att jag ridit ända in i slutet.
Då berättade läkaren att barnet låg för långt ner för hur öppen jag var. Hon ville ut direkt men min kropp var inte riktigt klar för det.
Så de konstaterade att min ridning hade fått barnet att åka ner längre än vad hon skulle normalt sett.



Därför var värkarna så mycket jobbigare..

Man skulle ha 3-4värkar på 10min och jag hade 6-7st på 10min!

Det förklarade varför det inte vart någon vila mellan värkarna..

Efter ett litet tag med ryggmärgsbedövningen i kroppen tog vi en liten promenad med gåstolen ut i korridoren, gick och hälsade på Sara och Alex som hade kommit till förlossningen bara för att vänta på den lilla söta :) Helt mitt i natten! Galna! :D

ryggmärgsbedövning va guuuld!


När vi stod där med dom så kände jag hur det började trycka nedåt, det kändes som att jag skulle bajsa på mig vilken sekund som helst. Så vi gick tillbaks till rummet och då började det, jag fick ingen som helst luft och bara kippade efter andan, så gick det över och så kom det tillbaks.

Jag sa att jag måste kissa NU! toaletten var helt upptagen av någon annan gravid kvinna och jag sa neeej jag måste kissa nuuuu! Så jag fick sätta mig på ett bäcken på en stol, mitt i rummet.

Ofta jag kan kissa nu sa jag, när Stoffe står brevid. Jag har aldrig kissat framför honom, haha..

Satte mig iaf efter lite om och men, försökte kissa men sa att nej, jag är ju så spänd nu så de kommer inget kiss..

Och de tröck på som bara den!

Läkaren for upp och sa "lägg dig på sängen nu, jag måste kolla om du öppnat dig mera!"

Jag la mig, fick värsta trycket nedåt och hon kollade och utbrast "Du ska föda barn nu, jag säger till när du ska krysta!"
Det visade sig att krystvärkarna hade börjat i korridoren, när jag kände att jag ville bajsa :P

Fick ställa mig knästående på sängen för att få ner barnet 1cm till, jag var öppen 9cm så jag stog där och vaggade lite tills hon sa "nu är det dax"
Jag var snabb på att säga "jag ska INTE spricka, gör inte så att jag spricker! Hur fan krystar man då?"

Och sen var det igång, jag krystade som en dåre. Kändes som att det inte hände någonting när jag låg där på sängen, jag krystade liksom för fulla muggar.

Efter två krystningar började det göra så jävla ont, det kändes som att det var någon som satt med en tändare mot min veejayjay! Det brändes som inåt helvete!

Stoffe var underbart stöd under hela förlossningen, hade aldrig någonsin klarat det utan honom!♥

Krystade för kung och fosterland, jag orkade knappt ta i för att det gjorde så ont så jag sa "Jag vill inte, jag vill inte, de gör ooooont!"

Läkaren frågade om vi skulle sluta och stoppa in barnet då då.. Haha.. Så jag insåg att näe, nu kör vi!
Krystade en gång till och sen stannade jag och sa till undersköterskan som var med "Du gick på Gränby va?" Hahaha.. Läkaren började garva och undersköterskan sa "Ja, jag tyckte att jag kände igen dig me, haha"

Sen körde vi!

Efter ett par krystvärkar som för att tillägga gjorde sjukligt ont så var huvudet ute! Och en till så var hela bebisen ute!



ÄNTLIGEN!

Det första jag sa var "Varför ser hon ut sådär på huvudet, vad har hänt?!"
Krystandet hade då hållt på i 45min så hon hade lite konformat huvud.. Haha, men de la sig efter bara en timme :)

Ni får ju torka av henne innan
sa jag, sen fick jag upp henne på mitt bröst.

Den mest underbaraste känslan, kollade på Stoffe, slängde fram ett par tårar


Moderkakan skulle ut efter det och jag tog upp fingret och sa "Sitter den fast, då jävlar drar du inte! Skicka upp mig på operation direkt då!"
Läkaren vart lite paff, haha..

2krystningar och den var ute, lätt som en plätt. Hur cool som helst! Jag ville se på den så hon höll upp den och visade hur den såg ut :) T o m Stoffe tittade på den och var helt fascinerad!

Min älskling klippte navelsträngen på tussen, vi väntade tills den hade blivit helt vit sen klippte han :)


Sen var det dax att kolla om jag spruckit eller fått bristningar. Jag var livrädd för det.. Det var det jag var mest rädd för, att spricka.
Fick bedövning och så tog jag lite lustgas medans hon höll på.
Men glad vart jag, jag hade inte spruckit någonting alls. Bara fått en liiiten liiiten knappt märkbar bristning.
GULD tänkte jag! Jag var överlycklig.

Böt säng och sen gick jag upp och gick en sväng direkt. Jag var kissnödig så jag gick och kissade. Läkarna fick lite smått panik när jag reste mig så fort och började gå, men de gick bra :)

Fick ta en dusch direkt efter, de va lite läskigt men de gick alla tiders. Kände ingenting down stairs..


Den efterlängtade brickan med mackor och choklad kom in, skojja inte om att jag var hungrig :)

 

8januari 03.12 föddes vår älskade Nowalie♥

Hon vägde 3560g & var 51cm lång

Världens vackraste