Sophie

Idag skulle Christina fylla 25år. Om några dagar är det 1års sen det hände.. 

NÄR fan ska det här bli lättare? 

 

Jag tycker det är lika jobbigt, hela jag bryter ihop när jag tänker på henne. Det finns inget slut på eländet. 

Det jag tänker på mest är att jag aldrig fick säga hejdå, varför kunde jag inte få den chansen? En kram iaf.. Jag fick aldrig chansen att stoppa henne. Det enda som försigår i mitt huvud är vad tänkte hon med? Varför? Det är så mycket frågor, tänk så många hon lämnade bakom sig. Alla vi älskade henne högt. 

 

Vissa dagar är fruktansvärda. När jag börjar tänka på allt roligt vi gjort. Ibland saknar jag att prata med henne så jag går in på fb och läser våra gamla meddelanden och jag skrattar och gråter om vartannat. 

Jag hoppas hon visste hur mycket vi älskar henne, att vi fortfarande gör det. 

 

Vi tände ljus imorse och Nowalie sjöng ja må hon leva. Omtänksamma lilla flicka. Hon ser på mig hur ont de gör, ger mig en kram och sjunger vidare, frågar hur många år hon skulle bli och så sa hon en sak som jag tror stämmer "Jag tror Bebban har födelsedagsfest i himlen idag" KLART hon har! 

 

 

Nej, om man kunde vrida tillbaka tiden ett år så vore det perfekt.