Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag har aldrig haft så här ont, jag har aldrig varit såhär ledsen, förkrossad, besviken, arg.. Jag har aldrig gråtit såhär mycket som jag gjort det här året, hur hanterar man sånt här? Vissa dagar är lättare än andra, men när jag tillåter mig själv att känna efter hur ont det gör så går jag sönder.
Jag pratar inte mycket om det, för jag börjar bara gråta och då finns det inget slut. Jag kan knappt åka till hennes grav för det gör för ont. Jag vill prata om det, men med vem? Vem ska jag prata med om en sån här sak? Vem förstår ens?
Jag försöker vara en bra mamma, en bra fru, en bra vän, en bra kollega men det är svårt. Det är svårt när jag försöker hantera det här, hur gör man? Hur ska man kunna leva ett normalt liv efter sånt här?
Tiden går väldigt fort, det vet vi. Tiden läker alla sår, nej det är en ren lögn. Kanske när det gäller att bli dumpad, eller så. Men inte när "sin person" dör. Alla har en sån person. En särskild person i sitt liv. Det är som att något tagits bort från mig, slitits bort från mitt hjärta. Min person har slitits bort.
Önskar jag kunde vrida tillbaks tiden, stoppa henne, hjälpa henne och visa henne ännu mer att vi alla älskar henne. Jag hoppas så mycket att hon visste det, man kan inte säga det för lite.
Jag trodde aldrig att det här skulle hända, aldrig någonsin. Men nu står vi här, utan Christina, vår Bebban, kvar på jorden och hon finns med oss överallt.
Första tiden efter det hände så var jag förföljd av en fasan. Den bodde i våran trädgård, var överallt. Varje natt jag kom hem såg jag den, varje morgon när jag kollade ut var den där.
Det ploppade upp en lila tulpan, mitt bland de röda. Det tror jag var hon.
Jag blev förföljd av en gul fjäril häromdagen, var ute flera timmar och den hakade på vart jag än gick.
Varje gång jag kör bil ensam och lyssnar på radion spelas det en låt som påminner mig om henne, samma låt, varje gång.
Det gör mig varm inombords, jag blir glad och samtidigt väldigt ledsen. Jag vill att hon ska finnas här hos oss såklart..
Ingenting är detsamma längre, JAG känner mig inte som samma person. Jag värderar saker och ting annorlunda, tänker annorlunda.
Jag måste hem till mamma och leta igenom mina gamla saker, hoppas jag hittar hennes brev hon skrev till mig för många år sen. Det vore kul.. Och foton.
1år av sorg och saknad.
Jag är glad att du gav mig 24år tillsammans, men jag önskar du hade givit mig minst 60år till..
2 kommentar(er)
