Sophie

Förlossningsberättelse
Det hela började 27/2 med ett besök på bedömningsmottagningen, de kollade upp rejält varför jag hade sån smärta nertill i magen och där visade det sig att min ena njure var svullen. Var öppen 1cm och de bestämde för att sätta igång mig, antingen på kvällen eller dagen efter (28/2). Innan vi lämnade bedömningsmottagningen gjordes en hinnsvepning.

Dagen efter, 28/2 åkte vi till förlossningen 9.30. Fick ligga med ctg, kände redan tidigare på morgonen att jag börjat fått fler värkar och de konstaterade ganska snabbt att det var mycket aktivitet i magen :) De kollade hur öppen jag var, fortfarande 1cm. 30min efter tittade de igen och planen var att sätta in ballongen för att få mig att öppna mig mer. Då hade jag plötsligt öppnat mig till 3cm så någon ballong gick inte att sätta in då den bara åker ut om man är öppen "för mycket".


Vi fick komma in till vårat förlossningsrum, där gjordes en till undersökning och då var jag öppen 4cm.

Tog hål på vattnet 11.22 och satt dropp direkt efter, med start på 20ml/h.

Fick direkt starkare och tätare värkar, hanterbara dock!

När den nya personalen kom vid skiftbytet presenterade vi oss och den ena tittade lite väl mycket på mig. Jag tittade nog lika mycket på henne. Kunde inte alls placera henne men vi konstaterade snabbt att det var en kund på Hemköp! Haha, hon frågade om jag kände mig obekväm vid att vi kände igen varandra men jag sa att det inte gjorde något, förra gången hade vi en gammal skolkompis som förlöste, haha :)

 

 

Så höll vi på så ett par timmar iaf, värkarna blev kraftigare och droppet ökades. Alexandra kom dit med cola och en liten nalle till lillebror.♥ Hon var med ett par timmar, har inte riktigt någon tidsuppfattning nu men ett bra tag var hon med iaf.

Tiden gick och framåt eftermiddagen blev värkarna väldigt jobbiga, andades med lustgasen och hade tens på mage och rygg för fullt. Strax efter Alexandra åkte blev det galet jobbiga, stod i massa olika ställningar men inget hjälpte. Satt på bollen, hängde på sängen, stod på knäna i sängen, lutade mig mot ryggstödet på sängen, stod i gåstolen.

Jag körde på med lustgasen, de frågade om jag ville ha epidural men jag kände inte att det behövdes. Med Nowalie satt värkarna mer i ryggen men den här gången satt det knappt alls i ryggen.

 

 

Krystvärkarna kom - som med Nowalie - när jag inte var helt öppen, 8cm var jag öppen när de började men jag fick trycka på lite iaf då tappen behövde lite hjälp, det var fortfarande en kant kvar som gjorde att det var lite segt.

 

 

Jag provade ligga på sidan, men då höll jag på kräkas så den slutgiltiga förlossningsställningen var sittandes.

Det finns inget "skönare" än känslan när man FÅR trycka på, det där jäkla trycket alltså.. Samtidigt gör det så sinnessjukt ont.

 

 

När jag var öppen 9cm bad de mig att prova akupunktur som skulle hjälpa mig att slappna av och få mig att öppna mig den där en centimetern som behövdes. Så jag fick två nålar, en i foten och en på vaden. Helt galet så funkade det! Jag öppnade mig och kunde samtidigt slappna av! Lite iaf :p

 

 

När krystandet nästan var över, dvs när Melwin nästan var ute så kändes det som att hela jag sprack, jag trodde seriöst jag gick sönder. Fick riktig panik och skrek och försökte ta mig därifrån. Jag har aldrig fått sån panik förut.

 

 

Stoffe och två sköterskor fick trycka ner mig i sängen och den andra sköterskan försökte få mig att koncentrera mig på henne, hon var så go och super duktig. Jag började andas och tittade på henne.

Och tog i. Sista krystningarna!

 

 

Paniken satt fortfarande kvar, aldrig har jag känt sån smärta i hela mitt liv!! Ryser bara jag tänker på det.

20.34 föddes han!

Sötaste lilla killen i hela världen.

Stoffe fick klippa navelsträngen och en annan skulle kämpa ut den där himla moderkakan.

Men ut kom den, hel och fin. Tog ett par bilder på den med men de tänkte jag bespara er på. Om ingen väldigt gärna vill se ? ;) Haha..

 

 

Försöka slappna av efter det där... De va svårt.. Paniken satt fortfarande kvar, men hade samtidigt en stor lättnad över att det var över. Smärtan var fortfarande där och jag trodde fortfarande jag spruckit från ryggen till naveln ungefär.

 

 

Använde mig av lustgasen både när moderkakan skulle ut, då de fick trycka rejält på min mage för att få ut den och när de skulle se om jag brustit något.

 

 

Sköterskan börjar oja sig och frågar mig "Sophie.. Hur tror du det ser ut? Hur känns det? Känns det som att du spruckit?" Och ojade sig lite till. Jag sa bara "Jag har spruckit sjukt mycket, jag dör..." Så börjar hon flina och säger "Nej, du klarade dig! Du har inte en endaste liten bristning!"

 

HEAVEN!

 

 

Jag var seriöst mer rädd för att spricka än för att trycka ut ett barn, haha..

Vet ni vad? Jag hade aldrig klarat mig utan Stoffe. Han var så jäkla bra under krystningsarbetet. La kalla handdukar på min panna, höll mig i handen trots mitt krampaktiga handtag, försökte lugna mig när jag fick panik och sa hur bra jag var. Jag kände mig så lugn med honom, så bekväm i den obekväma situationen. Det bandet mellan oss, ahh, de är så stark. Vi klarade det en gång till, två underbart fina barn. Tillsammans.

Melwin fick direkt bra tag vid amningen och kämpade fram de där första dropparna :)

Det bästa man ätit på länge kom in, varm choklad, "skumpa" och två mackor.

Jag hade inte ätit på hela dagen, bara lite godis och någon riskaka så de där gick i fort de :)

Efter ett tag skulle Melwin vägas och mätas.

4100g och 51cm lång.

Med ett huvudomfång på 36cm.

Vår stora fina kille!

 

 

Inte konstigt att jag tyckte det gjorde mycket ondare den här gången, haha :) ca 600g mer än Nowis..

En stolt, lycklig nybliven tvåbarnsmamma :)

 

 

 

Åkte upp till vårt rum på BB avdelning 3, rum 4 och in kommer en tjej som tittar lika mycket som tidigare tjej gjort och hon sa "Men! Det är ju du! Du jobbar ju på Hemköp i Björklinge!" Haha.. Kan man göra annat än att skratta ? :)

Efter en stund kom en annan sköterska in och tog lite tester på Melwin, bla gulsot. Ingen risk för att han skulle få det iaf :)

 

 

Första natten låg han bara vid mitt bröst, fick inte mycket sömn. Adrenalinet var på topp!

 

 

Onsdagen 29/2 åkte vi hem, klockan var väl 14 när vi kom iväg. Tog en fin webbisbild och begav oss hem till Björklinge.

 

 

 

En galen upplevelse. Det är så häftig att föda barn! Samtidigt som det gör så fruktansvärt ont är det så jäkla häftigt. Tänk vad kroppen klarar av? Den vet exakt vad som ska göras. Man måste verkligen vara med om det själv för att förstå hur det är..

 

 

Jag är så nöjd med mina förlossningar. Den här vart bättre än jag trodde. Ända in i slutet trodde jag att den skulle sluta med akut kejsarsnitt (vaddå fördomar mot igångsättningar?), jag frågade tom när halva huvudet var ute om det skulle bli kejsarsnitt, haha..

 

 

 

Det är så häftigt när man ligger där och tar i och så bara "ploffs" så är barnet ute och ligger på magen! Vilken jäkla känsla alltså. Det bara väller över. Sån lycka.

Melwin Wilhelm Persson Håkansson

28februari2012

Kl: 20.34

4100g

51cm

 

#1 - ida

Jätteroligt att läsa förlossningsberättelsen och se alla bilder! Bra skrivet! Nästa gång är det min tur.. Börjar bli pirrigt nu.....

#2 - sandra, mamma till kasper

VAd skönt att det gick så bra :) Grattis!

#3 - Marie

Åhh... Blir alldeles tårögd!

Fick tillbaka en liten del av känslan som kommer när dom äntligen är ute. Så himla fantastiskt!



Tack för en fin berättelse!

#4 - Nadia

Åh va kul att läsa! Älskar förlossningsberättelser. Verkligen en sån fantastisk händelse!



Cupcakesen heter Chunky Monkey cupcakes, och recpetet är taget ur Leila Lindholms nya bok "Hello Cupcake" - försökte söka på google, men det finns inte ute ännu. Kan skriva av det här någon dag och skicka till dig =)