Imorse togs Verner bort. För ett år sen. Tänk att ett helt år har gått utan min fina kille? Jag säger bara TACK för att jag har Nowalie, TACK för att jag har Melwin, TACK för att jag har Stoffe. Hur skulle jag klara ett liv utan Verner, utan familj? DET skulle inte gått. Men nu går det. Det funkar. Mer än bra faktiskt.
Men han fattas mig. Den där platsen han fyllde ut i mitt hjärta är inte helt utfyllt än. Jag skulle ha plats för honom. Men jag känner fortfarande att det var det bästa för hans skull. Han hade ont. Han hade haft väldigt ont om jag låtit honom leva idag..
Och det känns bra. Att jag tog beslutet. Rätt beslut. Men fel för mig. Fel fel fel. Rätt rätt rätt.
Saknar honom varenda dag. Det går aldrig en dag utan att jag tänker på honom.
Ibland gråter jag.. För att jag glömmer vissa saker. Men så blir jag glad när jag kommer på dem igen!
Hur mjuk hans mule var, hur fina mörkbruna ögon han hade, hur långa ögonfransar han hade, hur go han var, hur snäll han var, hur mysig han var, hur bra vi kände varandra. Utan och innan.
Jag minns när jag var ledsen, hur han bara stod där. La sin mule mot mig och bara var. Rörde inte en minhov tills jag rörde mig.
Jag minns när jag blev gravid med Nowalie. Hur han plötsligt slutade buffa mig i magen. Istället var han så försiktig och lät de där stora huvudet luta mot magen, nästan som att han lyssnade.
Likadant när Melwin låg i magen.
Där hann han inte lyssna lika länge dock..
Hans lukt! Åh så jag saknar hans lukt! Finns ingen häst som doftar så gott som Verner gjorde.. Jag blir ledsen när jag rör vid hans grejer och märker att lukten håller på att försvinna. Det börjar lukta förråd, gammalt.. Jag vill ha hans lukt♥
Usch vad jag saknar honom.. Sakna får man, älska får man med.
"Det var bara en häst" kanske många tänker. Men nej, han var så mycket mer för mig. Allt var han.
Tack för våra år tillsammans♥
4 kommentar(er)
