Jag tror på mig själv, på mina nära. Det är min tro.
Gud har alltid varit ett stort frågetecken på mig. Har, ursäkta mig, alltid tyckt att det är lite töntigt. "Han där uppe, jag har Honom med mig, jag SÅG gud!" Det är liksom...näääe.. Inte min grej.. Jag ser inte ner på folk som har sin tro på Gud, absolut inte. Alla får göra som de vill. Kände en gång i tiden två vänner som var med i Livets ord, den ena försökte aldrig någonsin få med mig, medan den andra sa upp kontakten när jag inte ville.
Jag tror inte att Gud kan hjälpa mig just nu, när jag mår dåligt, när jag är helt slut. Den enda som kan hjälpa mig är nog en terapeut.
3 kommentar(er)
