Hela livet är ju förändrat efter en förlossning, vissa har ont, vissa blev akut opererade, vissa får depression etc.. Men framförallt, man har ett litet liv att ta hand om.
Så jag tänkte skriva lite om hur min kropp och mitt liv är efter förlossningen.
Som jag skrev i min förlossningsberättelse så gick jag upp och kissade och duschade direkt efter hon kommit ut.
Som alla sagt till mig - så kunde man knappt kissa eller duscha för att de sved och gjorde så himla ont.
JAG hade inte alls ont, de gick alla tiders att kissa och att duscha. Det sved inte alls, jag var bara lite öm. Kanske inte så konstigt när ett huvud på 36cm i omkrets kommit ut från härligheten :)
Det blöder. Mycket. Mer än mens. Man får ha sjukt stora bindor på sig. Jävligt obehagliga, skulle hellre ha blöja på mig tror jag.
Vi var ju kvar till på lördagen på em pga tidig vattenavgång (hon föddes fredag morgon/natt & vattnet gick 1dygn innan), första natten var bokstavligen hemsk. Vi sov max 30minuter var..
Amningen var hemsk. Jag fick inte den hjälp jag ville ha från början så hon låg för långt bort från mig och sög därför sönder mina bröstvårtor, jag fick sår på dom så de gjorde sjukt ont.
Jag grät första natten för att jag inte ville amma, så ont gjorde de..
Hemsk känsla att inte vilja ge sitt barn mat..
Tiden på BB var hur långtråkig som helst, vi sov om vartannat, tog ett varv i korridoren, sov, pratade, tog ett varv igen.. Trodde inte alls att BB skulle vara som det var, jag trodde att barnmorskorna skulle komma in regelbundet och kika hur det gick osv men de kom bara när man bad dem om det.. Knappt då..
En sak som vi uppmärksammade under tiden vi var där var att ALLA andra tjejer gick med benen 1m isär, hade blod på kläderna och man såg hur ont de hade. Medan jag skuttade runt där som jag inte fött barn bara någon timme innan.
De var väldigt underligt att känna som jag gjorde under tiden vi var där.. De kändes liksom inte verkligt, som att jag inte ens fött barn. Jag hade ju inte alls ont och var som innan!
En timme ungefär innan vi åkte hem så kom det in en urgullig tant och pratade lite med oss om hemgång osv, jag frågade om hon kunde hjälpa mig med amningen och det gjorde hon.
Hon räddade min amning!
På hemvägen sprang jag in på Babyland och köpte amningsnappar - som små nappar som man sätter över bröstvårtorna för att skydda dem om man har sår osv..
Jag slutade med de gigantiska bindorna en dag efter att vi kom hem, då hade blödandet avtagit rejält så det räckte med att använda nattbindor istället.
Amningen gick lättare och lättare för varje dag som gick och bara efter någon dag så slutade jag använda amningsnappen. Såren var läkta och vi hade kommit igång med amning jätte bra :)
Nu, 11dagar efter vår dotters födsel så är jag helt återställd.
Där nere är jag inte öm, jag är inte slapp, jag ser ut precis som innan, jag har lite avslag kvar (behöver bara ha en normal binda, precis som vid vanlig mens men mycket mindre).
Mina bröst är lite större än innan, känner mig som en kossa :D Det bara forsar mjölk ur tuttarna, haha..
Min mage är nästan som innan. Jag har gått ner alla kilon jag gick upp.
Jag får på mig mina vanliga kläder. Det bästa av allt är att jag kan knäppa byxorna :D
Allt jag läst om innan är inte ens i närheten av hur jag är och känner nu efter förlossningen.
Jag läste det värsta typ, alla har haft så himla ont, inte kunnat gå, inte orkat ha hem folk, bara legat i sängen/soffan, inte gått ner alla kilon de gått upp, haft jobbigt med amning hur länge som helst osv..
Jag är lyckligt lottad tror jag..
Livet med en liten söt är helt sjukt annorlunda. Hon är med överallt, man kan inte bara springa ut en snabbis, man kan inte skjuta på att göra saker såsom byta blöja, ge mat osv.. Hon är en del av oss, som vi har hand om, föralltid.
Det fungerar väldigt bra. Jag är förvånad att det funkar så bra som det gör. Vi börjar känna igen hennes olika läten, när hon vill ha mat eller när hon vill ha ny blöja eller när hon bara vill ha närhet.
Hon har börjat "prata" mycket mer nu än för ett par dagar sen. Hon knorrar, är kittlig som få, hon kissar när man håller upp benen mot magen, hon har sin snuttefilt som hon ibland inte alls vill släppa..
Kristoffer och jag har kommit varandra närmre också, allting känns så självklart, de känns så mycket bättre. Vi har gått igenom det finaste man kan gå igenom tillsammans. Utan honom hade jag aldrig någonsin klarat av förlossningen, han var mer stöd än vad jag trott han skulle vara. Jag älskar dig♥